Favoritminne med Akele

Lidingöloppet har en speciell plats i löparsveriges hjärta. Så även i mitt. Det jag tycker verkligen om loppet och känslan runt det. Tradition, folklighet och motion i en härlig blandning. Dessutom är det något visst när man bara har en chans om året att göra bra ifrån sig. Tidsgränser är sällan så viktiga som på Liningö. Medaljtider, det-var-bättre-förr statistik, sub 1:40-klubben och allt sånt där.

Det finns en till aspekt av Lidingöloppet som jag gillar. Lagtävlingen.

Va? Lagtävlingen? Säger säkert flera av er nu. Jodå, den finns. Även om inte ens ledningen för Lingöloppet bryr sig. De verkar dessutom ha raderat all information från sin hemsida om lagtävlingens existens. Den funkar helt enkelt så att man lägger ihop tiderna från de första fem löpare som går i mål från en klubb. Snabbast sammanlagd tid vinner. Akele lyckades vinna denna tävling två gånger, 2012 och 2013.

2012 var jag precis utanför top fem i klubben och fick så vid sidan av ära och berömmelse. Året efter var laget kraftigt försvagat, varken Anders Kleist och Johan Hydén som var lagets dubbla ankare 2012 var med 2013. Så förhoppningarna att försvara lagsegern var väldigt små.

Vi hade dock en väldig bredd. Säkert 7-8 löpare som kunde springa under två timmar. Min egen ambition var att springa i mål på 1:55. Loppet gick otroligt bra för min del. Det är enda gången jag har lyckats desponera krafterna på ett godkänt sätt på detta lopp. Jag underskred mitt eget mål med marginal och kom i mål på 1:53:37. Känslan av att plocka placeringar genom hela loppet var häftigt. Ännu roligare var det att jag hade någon Akelit i närheten nästan hela tiden.

Väl i mål började vi räkna på lagresultatet och tyckte att vi borde ha vunnit. Dock utropades en annan klubb (Spårvägen har jag för mig) till segrare först. Det rättades dock men vi missade prisutdelningen.

Känslan av att springa både för sig själv och klubben på landets mest traditionstyngda löptävling var häftig. Att det dessutom är ett av de lopp jag genomfört bäst påverkar självklart minnet. Det är synd att lagtävlingen inte får någon kärlek från arrangörerna. Det finns dock en minnessten vid målområdet som listar de segrande klubbarna genom historien. Det känns ändå stort att se Akele inristat  där.