Att det här ändrades har jag en Akeleresa att tacka för och det är också en av mina upplevelser med Akele som lever väldigt allra starkast i mig. Året var 2015, det var min första löparresa till bergen och vi var en grupp på fyra personer som skulle spendera en knapp vecka i italienska Limone sul Garda. Ett område som är välbekant för många Akeliter då flertalet resor har gått hit.
Första dagen bjöd på fina fantastiska vyer, fina stigar men också svår nedförslöpning. Limone är inom skyrunning känt för att vara värd för en av deltävlingarna i världscupen. Ett av loppen där är en vertikal km, vilket innebär att man ska klättra 1000 höjdmetrar (hm) på max 5 km löpning. Det var denna bana vi skulle springa, fast nedför, bland serpentiner, stenar och rullgrus. Till på köpet var den inte ens 4 km lång, så det var en rejäl snittlutning som väntade oss. För mig gick det också ungefär som det brukade, jag halkade efter, fick ont i knän och lår och tyckte mest att det kändes läskigt att springa där.
Veckan rullade på med fina, långa dagar och i takt med att benen blev tröttare så gick det sakta men säkert lite bättre teknikmässigt. Under världscupen i skyrunning så anordnas också ett längre lopp, en bit över 20 km med över 2000 hm (både upp och ner) på en bana med några av de allra finaste partierna jag sprungit på, längs exponerade bergskammar och makalösa vyer. Det var när vi sprang denna banan som det verkligen vände för mig vad det gäller nedförslöpning. Framförallt lyckades jag knuffa undan en del av försiktigheten och rädslan och kunde därmed både springa med bättre flyt och med mindre slitage på knän och lår. Samtidigt som det var så himla roligt!
Även de sista dagarna på resan försökte jag få in så mycket nedförslöpning som möjligt, trots allt tröttare ben, och det dröjde inte länge innan jag började fundera på vad nästa äventyr skulle kunna bli! Sedan dess har det blivit många fler löpturer i berg och det är sådana som är det allra roligaste med löpning!
Alla foton ovan är tagna av Jonas Olsson.