Akeles David Lindberg kom på nionde plats i årets upplaga av Fotrally, med tiden 29h 40min. Även Daniel Roxvret var med, och slutade på 25:e plats med tiden 24h 9min. 118 deltagare startade.

Fotrally är gåtävlingen där de startande inte tävlar om att komma först utan istället sist. Reglerna är enkla, den som går längst vinner. Tillsammans går de tävlande i 5km/h och får endast 25min per dygn i en bajamaja som vila. Mat och andra användbara saker får varje medtävlare själv bära med sig eller lämna i en väska till funktionärerna som sen tillhandahåller väskan under en kort supportersträcka var 6h.

Det här är Davids berättelse om tävlingen:

Fotrally, tävlingen jag sa att jag aldrig mera skulle ställa upp i. Resultatet efter förra årets tävling var en t-shirt och blåsor. Blåsorna var så stora att det praktiskt taget bara var två stycken, en som täckte vardera fot. Men som det ofta är med det mänskliga minnet så tenderar man till att glömma bort smärtan och redan några månader efter tävlingen började en tanke gro inom mig. Jag ville ge tävlingen en chans till och denna gång förbereda mig så mycket jag kunde för att under tävlingen sen kunna gå tills jag stupar.

På förra årets Fotrally gick jag från Stockholm till Nyköping. Den promenaden tog 24h och för er som kan matematik blir det en sträcka på 12 mil när man går med en hastighet på 5km/h, dvs. nästan 3 marathonlopp i sträck utan vila. I år hade jag förberett mig mycket bättre för att kunna krossa förra årets tid. Förberedelserna inför årets lopp bestod av slipning av fötter och ett flertal 10-12h promenader där jag bl.a. tog morgonpendeln till Norrköping för att sen ägna resten av dagen till att gå hem till Linköping.

Kl 21:00 torsdagen den 28 juni ljöd startsignalen i Rålambshovsparken i centrala Stockholm och de ca 120 tävlande började gå söderut i samlad trupp. De första timmarna kändes bara som en sorts transportsträcka. Alla medtävlande är glada och minglar med varandra. Min kropp verkade svara bra på ansträngningen och vid nio timmar kändes det som jag bara hade gått i 20 minuter.

Efter ytterligare några timmar hade jag några blåsor som växt till sig under fötterna. Jag bestämde mig då för att ta mitt andra toalettbesök och hoppade in i den släpvagnsmonterade bajamajan för att studera blåsorna. Av blåsornas position och form förstod jag att blåsorna bara skulle komma att fortsätta växa om inget gjordes för att förhindra det. Med en fickkniv skar jag därför upp dem och gjorde hålen på ett sådant ställe att nyproducerat var skulle pressas ut vid normal stegrörelse. Smärtan i fötterna när jag därefter började gå igen var olidlig men redan efter några minuter så var det betydligt bättre än vad det var innan jag skar upp blåsorna. Genom att sedan varva några timmar i sandaler med några timmar i löparskor gav jag fötterna olika belastningspunkter och kunde på så vis förhindra att nya blåsor bildades.

Vid flera av supportsträckorna hade jag hjälp av mina svärföräldrar som, utöver den mat jag själv packat med mig även, servade mig med hamburgare, cola och kaffe. Att få sig en kall cola när man är trött och varm är som att komma till himmelen. Att flera medtävlande blir stumma av avund får ses som en bonus.

Tiden mellan supportersträckorna flöt på och en efter en började folk att lämna tävlingen. Det är intressant att studera de olika sorters människor som anmäler sig till ett sådant här lopp. Bland de medtävlande finns allt från soffpotatisar till ultralöpare. Mest komiska är de så kallade Ironman-killarna eller lumpen-jägarna som först är så himla kaxiga men sedan en efter en så tynar de bort. Den här tävlingen handlar om pannben inte muskler. En kille som verkligen imponerade på mig hade kanske ett BMI på 35 och med dålig hållning men han bet ihop och gick längre än alla Ironman-killarna.

Efter 24h kom jag till Nyköping där jag förra året nöjt satte mig i bilen och åkte hem. I år nöjde jag mig inte med det utan fortsatte genom att ta en timme i taget. Strax därefter började det bli mörkt och den fysiska utmattningen i kombination med sömnbristen gjorde att jag började hallucinera. Det började ganska menlöst med att skorna på personen framför mig fick formen av små ansikten som pratade med varandra. Strax därefter hade jag helt glömt bort att jag var med i en gåtävling utan var istället säker på att jag spelade ett parti med jätte-schack där varje tävlande var en schackpjäs. Jag gick länge och funderade på hur schackreglerna var innan jag åter gick upp i medvetande. Därefter försökte jag hålla mig alert genom att äta godis men började återigen sakta men säkert sjunka i medvetandegrad igen. Denna gång kunde jag inte skilja på verklighet och dröm vilket medföljde att jag blev väldigt yr och inte hade en chans att hänga på de övriga tävlande. Jag bestämde mig för att det var nog och klev av tävlingen.

Mitt mål för årets tävling var att gå tills jag stupade. Jag är nöjd med min prestation då jag anser att jag uppfyllde mitt mål. Visserligen stupade jag inte fysiskt som jag trodde det skulle bli men istället så stupade jag psykiskt.

Vinnaren i årets tävling slog den gamla tiden med hästlängder. Jonas Davidsson gick över 50h innan tvåan Silvio Cannavá gav upp alldeles vid Flygvapenmuseum i Malmslätt.

För de som tycker att det låter spännande att testa sina gränser och pannben under kontrollerade former tipsar jag om att gå in på www.fotrally.se och anmäla er till nästa år.

Daniel Roxvrets text från Funbeat:
Drack troligtvis för lite när värmen kom på fredagen. Blev illamående, tappa all aptit och åt inget på 3timmar. Ledde till att jag blev trött i huvudet och brja få lite blackouter vid 16-tiden på fredag eftermiddag. Fick ändra målet till att ta mig till Nyköping och klara 24h för att hoppa av där. Inte alls nöjd, dålig planering och genomförande av dricka och mat.

Ser det positiva i det hela, kan börja träna snabbt igen istället för att vila helt 1-2 veckor pga förstörde fötter.

Resultat

Fullständiga resultat här.