Johan om SM-helgen (text från hans blogg http://www.johanhyden.com):

Den gångna helgen har som bekant varit föremål för ett Svenskt Mästerskap i Friidrott på en av Sveriges finaste arenor, Stockholm Stadion. På pappret så var det fler anmälda än på flera år, vilket bådade för ett av de häftigare SM på många år. Realiteten blev den att många av dessa föranmälda starter uteblev. Detta märktes tydligt av på de två distanserna jag deltog vid, 1500 m och 5000 m. Jag ska dock inte klaga då mitt SM kunde sammanfattas med TVÅ medaljer (brons) samt TVÅ Finnkampsplatser och som kronan på det ett officiellt personbästa och två inofficiella.

Jag åkte upp till Stockholm redan på fredagen helt inställd på att springa 1500 m försök. När avprickningslistorna plockades ner 1 timme innan utsatt starttid så kunde det konstateras att det inte skulle bli några försök, utan det var final som gällde utan kvalifikation. Det var med andra ord 10 personer som inte tänkte springa distansen. Något jag aldrig hört talas om eller varit med om själv vid ett senior-SM. Men det var bara att ladda om direkt inför finalen istället. Detta förändrade inte direkt min situation då de värsta konkurrenterna fortfarande var kvar. Jag tyckte dock att kvällens händelse var tråkig för idrotten men samtidigt lite skönt för min egen del då det innebar ett mindre lopp.

Fredagkvällen i Stockholm var dock inte helt förgäves då vi bjöds på ett 10000 m lopp av absolut högsta klass. Min käre vän Emil “Sotaren” Lerdahl stod för en riktig bragd och slog till med ett fint personbästa, för första gången under den magiska 30 min-gränsen och en dryg halvminut snabbare än han någonsin sprungit tidigare. Åt den absoluta täten med Mustafa fanns inte mycket att göra men den bragd som Sotaren lyckades med skulle sedan belönas med en uttagning i Finnkampen.

På lördagen var det så dags för den stora finalen på 1500 m. Mina tankar inför loppet handlade mycket om att så länga jag kunde hålla mig cool och inte stressa upp mig i onödan så skulle jag slåss om en seger. Jag anlände till arenan i väldigt god tid och min nervositetsnivå var betydligt högre än jag ville. Men när jag började uppvärmningen så var jag dock i ett ganska bekvämt lugn igen, men ändå laddad. Efter den sedvanliga ganska jobbiga "callingen" så ställdes vi upp på startlinjen och skottet gick av. Det var en låg fart som sattes upp från start. Jag hörde dock kändisspeakern A Lennart Julin säga att farten var god och eftersom jag inte fick någon mellantid då klockan vid målgången inte rullade så var jag lite konfunderad. Fram till 800 m så var det mycket lugnt tempo, men då skruvades farten upp och det var jag själv som stod för detta. Vid klockringningen snappade jag för första gången upp en mellantid (59s på senaste varvet). 

Johan anför fältet på 1500 m. Foto: Runpix

Nu insåg jag att det var nu det gällde och farten skruvades upp igen. Vid 250-300 m kvar av loppet kommer det största hotet inför loppet, Nacerddine Hallil, upp. I hans rygg följer även Johan Walldén och de går om mig med fart med 200 m kvar. Här förlorar jag loppet i efterhand. Jag tvekar en aning i huvudet men när loppets fyra, Staffan Ek, kommer upp jämsides så trycker jag till ordentligt. Jag jagar tätduon och närmar mig men lyckas aldrig komma ifatt. I mål är jag trea med tvåan Hallil bara 13 hundradelar framför och segraren Walldén en dryg halvsekund före. Jag genomsköljs direkt av en blandad våg av känslor. Jag är så klart väldigt glad att jag vunnit min första medalj vid ett Senior-SM men samtidigt hade jag förlorat ett guld eller silver. Jag kunde konstatera att det på 1500 m inte finns utrymme för minsta tvekan när det verkligen gäller. Jag kunde också konstatera att helgens första personbästa hade slagits, dock inofficiellt då det gällde loppets sista 800 m som gick klart under mitt fyra år gamla personbästa på 800 m (1:54.21).

 
Walldén och Hallil före. Foto: Runpix

Någon minut efter målgång var siktet nu inställt på att göra mig själv rättvis på 5000 m så jag kunde komma ifrån detta SM nöjd och glad. 1500 m var ju en besvikelse ur en synvinkel, men samtidigt ett steg framåt. Pumpad med självförtroende och revanschlyst såg jag fram emot söndagens 5000 m.

 
Tätt i toppen. Foto: Runpix

5000 m är en i mångas ögon lång distans på bana. Det rör sig om 12,5 varv och därmed en hel del tankar att brottas med. Själv brukar jag ha den inställningen att de första 3 km är ren transportsträcka, resten är en psykisk och fysisk kamp mot sig själv. På söndagen gick 5000 m i ganska rejält skyfall. Loppet innehöll diverse riktigt duktiga löpare där tre löpare hade gått under 14 min detta år. En moderat fart sattes upp i loppets början och efter ett par varv gick 10000 m hjälten Sotarn upp och satt lite mer tempo.

 
En paparazzi i buskarna lyckades fånga 5000 m-löparna. Foto: Runpix

Men efter ca 2400 m, alltså nästan halvvägs, bestämde sig Olle Walleräng för att göra resten av resan in i mål till en plåga för loppets deltagare. Olle satte upp ett högt tempo där först ett varv på 66 s avlöstes med några 64s varv. En efter en droppade folk av, men Nacerddine, 2:an på 1500 m, jag samt fjolårsvinnaren Eric Senorski höll oss kvar. Med 1200-1300 m kvar till mål tvingades Eric också släppa oss, medan jag slet mig kvar i den höga farten. Men med en dryg kilometer kvar gick repet även för mig. Nu var det en kamp att ta mig i mål och göra det som trea. Åt de två längst fram fanns inget att göra. Jag hörde hur Senorski närmade sig bakom och med bara ett varv kvar var han i min rygg. Men jag lyckades hålla undan och gick i mål som trea på 14:13.36, nytt personbästa med 24 s, och det i ett taktiklopp. Jag hade dessutom sprungit sista 3000 m på ca 8:17 vilket också innebar ett inofficiellt personbästa.

Svetten yr och förblindar motståndarna när Johan går i mål, nöjd med ytterligare ett SM-brons. Foto: Runpix

Summa summarum, jag lyckades ta mina första medaljer, två brons. Jag satte “tre” PB samt fick Finnkampsplats två distanser. Nästa helg ska finnen piskas!