Den 27 januari var Peter Aronsson nere i Marrakech i Marocko för att göra sin maratondebut. Hur han hade det kan ni läsa mer om här.
Efter Lidingöloppet blev jag sugen att prova något längre, vad passar då inte bättre än ett maraton? Hittade tyvärr inget som passade under våren, men en kompis hemifrån Örebro undrade om jag ville följa med honom och två av hans kompisar och springa Marrakech Marathon. Varför inte? Då skulle jag dessutom få gott om tid till förberedelser och träning. Nu han jag med ungefär två veckors träning innan jag i mitten på oktober fick problem med en benhinna. Träningen fick flyttas från asfalten till skogen och crosstrainern men med något fartpass varje vecka. I slutet på december fick jag dessutom problem med en stukad fot och toppade det med en veckas sjukdom så de blev två veckor helt utan löpning runt nyår. Inför loppet hade jag tränat relativt mycket, men endast 40 mil löpning de senaste tre månaderna.
Det är viktigt att nummerlappen sitter rakt.
Dagen före loppet åkte vi ner, det höll på att ta stopp på vägen till tåget då jag fick punktering på cykeln och fick springa till tåget, klev på precis innan dörrarna stängdes och tåget rullade, puh! Efter fem timmars flygresa så kom vi ner till värmen, skönt! Men luften är inte så skön som man kan hoppas, ganska mycket trafik så mycket avgaser, men värmen vägde upp. Nummerlapparna lyckades vi få tag på och efter lite mat skulle vi ta reda på var starten var. Vi hade försökt luska ut det i förväg och trodde att vi skulle ha ungefär 2½ km från hotellet. Så fel vi hade haft, det var ungefär 250 meter, snacka om lyckträff! Efter sömn fick vi frukosten levererad till hotellrummet då vi behövde äta tidigt, starten för loppet var redan klockan 8.00.
Inför start hade jag bestämt mig för att 4-fart skulle vara ett bra öppningstempo och sen se om det kändes bra eller dåligt och anpassa efter det. Måltid alltså 2.48. Temperatur vid starten kl 8.00 ungefär 10 grader, perfekt för linne, skönt att slippa underställ, tajts, vindjacka och mössa :)
Startar i motionsgruppen tillsammans med 500 andra löpare, ungefär 50-100 meter framför startar elitfältet. Ser varken någon klocka eller förstår var startlinjen är så när folk börjar trycka sig igenom gränsen som arrangörerna försöker hålla upp och rösten i högtalaren börjar prata snabbare och mer upphetsat (på franska tror jag) så var det bara att börja springa.
Tveksamma startrutiner i Marrakech.
Lite fart precis i början för att få en bra position är alltid skönt, så gick i typ 3.30-fart första km. Då hade jag kommit ikapp en klunga från elitledet med 7 afrikanska damlöpare och två stycken afrikanska herrlöpare som var med som farthållare/vätskelangare (och någon gång även påputtare). De höll 3.45-fart, vilket jag tyckte kändes som ett väldigt trevligt tempo. Redan efter en km hade alltså min taktik spruckit, bra där Peter! Strax efter första vätskan (ca 6,5 km på min klocka, 5 km enligt deras markering) började jag känna att det här kommer bli jobbigt idag. Tittade till på klockan och insåg att farten hade trillat ner under 3.40-fart. Insåg att jag nog gjorde bäst i att släppa klungan och hålla mig till min 4-fart. Men då sjönk de åter ner på 3.45-fart och jag lät benen följa med i den farten som jag tyckte kändes bekväm.
Vid andra vätskan efter 10 km (vätska i Marrakech betyder vatten i flaska med skruvkork och apelsiner) så ökade de återigen farten lite, den här gången bestämde jag mig dock för att släppa och inte dras med i den farten. De fick en lucka på kanske 30 meter innan de åter släppte på farten igen. Här kom vi ut ur Marrakech och sprang in i en tät dimma så jag såg knappt gruppen framför mig trots att de inte var så långt framför. Jag försökte hålla 4-fart, men det gick ändå i 3.45 (benen ville visst inte lyssna på huvet). Avståndet var relativt konstant i ungefär 3 km och låren blev rätt kalla av dimman, men efter tre km blev det lite utför och helt plötsligt var jag ikapp klungan igen (blev direkt lite varmare för låren, gött dä). Nu höll jag mig längst bak i klungan lugnt och stabilt fram till ungefär 24 km då det hände något. Tjejerna började helt plötsligt "prata" med varandra, inte för att jag förstod vad de sa, men det lät som om de inte riktigt var överens och farten sjönk markant. Jaha? och var händer nu då? Från att ha legat sist och bara flutit med så låg jag jämsides med de första.
Nåväl, det löste sig efter kanske 15-20 sekunder då en av dem verkade få nog och drog upp farten markant, klockan visade 3.20 och det var nu ett långt led som var lite utdraget. Dags för Peter att säga hejdå. Härifrån sprang jag mer eller mindre själv och kände mig genast väldigt trött. Nåväl, pillade fram en energiel som jag sörplade i mig och fortsatte hålla 3.45-fart. Det gick fram till ungefär 32 km även om det var nära 3.50-fart mest hela tiden, trots att det var ganska många utförsbackar. Nerför gillar jag normalt då mitt löpsteg tycker om det, men nu skrek mina lår vid varje isättning jag gjorde. Mitt försök att lyssna på Jespers råd hade alltså inte funkat speciellt bra (dvs att maran börjar vid 30 km). Men efter 32 km så var det ju bara 10 kvar, men inte vilka tio som helst. Vägen var i princip spikrak (svag vänsterböj om man ska vara petig) och det gick lite svagt uppför nästan hela tiden. Det är inget som ett par förstörda lår ville ha och det var riktigt jobbigt psykiskt. Att jag var nära målet såg jag inte förrän jag svängde av den stora vägen med 400 meter kvar.
Sista 10 var en kamp mot att klara 2.48, klockan visade runt 4.30-fart, ibland tom 4.45. Vid 35 km lyxade jag till det med min andra energigel. Till slut trillar jag in över mållinjen på officiella tiden 2.46.39. Min egna tid från jag började springa tills jag passerade mållinjen säger 2.47.04 och en sträcka på 42.53. Förutom första vätskan och första tidspassagen så visade min klocka ungefär 500 meter för mycket hela tiden.
Efter loppet intogs polen en stund innan vi tog en haltande promenad in till stan för att äta. Även dagen efter var vi fyra halta personer som knappt tog oss framåt, men det hindrade oss inte från ett par timmars turistande runt på Marrakech trånga gränder och torg.
Som slutord är jag nöjd med min tid, men inte med mitt genomförande. Visserligen satsade jag, men jag höll mig inte till planen. Till nästa gång, för ett maraton till kommer det nog bli, så ska jag ha sprungit mer asfalt i träningen före.
Under halvmaran som genomfördes samtidigt var det tydligen relativit kaotiskt vid starten, det var inte perfekt för oss heller, men det var inga större problem.
