Den andra september gick VM i bergslöpning i Ponti di Legno i Italien. Anders Kleist var där som enda svenska deltagare och sprang in på plats 29 av 138. Trots det var han ganska missnöjd. Här är hans text från loppet:

VM i bergslöpning – The story

Jag hade i år bestämt mig för att satsa mot mitt tredje stora mästerskap i bergslöpning. Innan året har jag för två år sedan sprungit VM (35:a) och förra året sprang jag EM (7:a). Inför VM detta år var jag på två bergsläger, ett i Andorra där det tränades 5 timmar bergsträning per dag och ett i Mayrhofen där bland annat ett Grand Prix lopp sprangs.

VM gick detta år i Ponti di Legno som är en skidort drygt 10 mil norr om Bergamo. Totalt medverkade 40 länder vilket var nytt rekord för detta mästerskap. Från Sverige var det jag och min coach, Edvin Karlsson, som åkte.

Ponti di Legno

På fredagskvällen begav vi oss mot Skavsta med våra väskor fulla med landslagskläder och humöret på topp efter att intervallpassen in mot VM hade gått riktigt fint. Detta år skulle vara året då en topp 20 plats på VM skulle plockas var det tänkt. När vi kom fram till flygplatsen i Bergamo står arrangörerna och frågar om vi är tre stycken från Albanien. Vi sa som det var att vi var två stycken från Sverige. De blev skeptiska men efter några telefonsamtal skulle vi få åka med till tävlingen i alla fall. Efter någon minut kom 3 stycken albaner också. Ute i bussen satt det 15 polacker som suttit och väntat på att bussen skulle gå när albanerna väl kommit. De hade suttit där i 8 timmar och var inte superglada…

Bussresan flöt på fint och när vi anlände till det lilla hotellet vi blivit placerade på fick vi lite käk och man kunde gå och ladda för lördagen. Då banan skulle inspekteras och WMRA (world mountain running association) kongress skulle hållas.

När väl lördagen kom var det riktigt skitväder. 10 grader och hällregn i byn, det var bara att sätta på sig sina varmaste kläder och bege sig mot banan. Coach hade en varmare uppgift då han skulle på den årliga kongressen och fatta viktiga beslut för framtiden.

Jag sprang och hoppade på banan efter 5 av de 14 kilometrarna som skulle avverkas. I början gick den i byn och var grus och asfaltsunderlag och helt platt. Inte alls bra för mig då jag är alldeles för långsam i dessa sammanhang när det är lättlöpt. Sen efter någon kilometer skulle man uppför en brantare gräsbacke för att sedan fortsätta på en nästan platt stig ytterligare någon kilometer. Först med 4 kilometer till mål började det gå uppåt på riktigt då 150 höjdmeter skulle klaras av på 300 m löpning. När dessa 300 m var avklarade var det halvflackt hela vägen upp till toppen. När jag väl kom upp till toppen efter joggat/gått en timme var det 4 grader, hällregnade och blåste som satan. Som tur var fanns linbanan att åka med ner. På eftermiddagen skickade jag ut coach att kolla de första 5 kilometrarna. Han kom tillbaka skrattandes och sa att nerförlöpningen som fanns var helt tokig. Vi fattade då beslutet att jag skulle köra med dubbade Inov-8 190.

På eftermiddagen och kvällen var det sedan tekniskt möte följt av invigning. På tekniska mötet avhandlades några frågor, men svaren som kom från arrangörerna var väldigt märkliga och ingen förstod någonting direkt, men hoppades att det skulle lösa sig tävlingsdagen. På invigningen fick vi först gå genom byn och vifta med den svenska flaggan för att sedan sitta och titta på lite märkligheter.

Flaggparad

Så var det då dags för tävlingsdagen. Prognosen sa regn och kallt, men det visade sig vara hel fel då himlen var klarblå och temperaturen helt acceptabel. Jag kände direkt på morgonen när jag gick uppför trappen och låren kändes sega och att helt kroppen inte alls var på topp denna dagen. Vad detta berodde på är jag lite osäker på, men att det var andra dagen på relativ hög höjd kan kanske ha spelat in.

När starten sen väl gick började banan med asfalt och en dryg kilometer uppför med runt 15 % snittlutning. Jag försökte hålla en plats kring 15 i klungan, men kände redan efter 500-600 m att mjölksyran började komma krypande. Försökte bita ihop upp till flacken som följde och hoppades att benen där skulle piggna till. Det gjorde de inte utan de blev ännu stummare och jag fick släppa om mer och mer folk. Efter ytterligare några kilometer med blandat flacka och branta partier kom då den beryktade nerförslöpningen. I denna kom min orienteringsvana fram och jag kunde avancera ganska kraftfullt genom en maxsatsning. Efter nerförslöpningen kom ytterligare platt område där jag som vanligt blev ifrånsprungen igen. Med dryga 7 km kvar av banan kom ytterligare en brant men kort stigning och det kändes fortsatt helt brutalt jobbig och känslan var att jag skulle kliva av, men valde att fortsätta. Efter den backen följda en rätt flack smal skogsstig. Vid 4 km kvar började branten. Här kom en liten vändning för mig. Lyckades hitta ett rätt bra flyt och kunde passera några och sen när branten var slut kändes benen aningen bättre och jag kunde hålla en plats kring 25 upp till ungefär 1 km kvar. I början av sista kilometern lyckades jag gå mig jättetrött och några till passerade mig. Tillslut blev det en 29:e plats vilket känns som ett riktigt misslyckande. En bra dag med riktigt bra form ska jag kunna ta en plats mellan 10-15 tror jag. Denna dag var det 68 minuter plåga. Dock slog jag alla norrmän, vilket fås ses som det ända positiva denna dag.

På väg uppför

Känslan när jag kom i mål var att det var underbart att det var över. Då var det bara mat, avslutningsfest och hemresa kvar. Vilket inte var så bara, men tillslut kom vi hem efter en låååång måndag i ett regnigt Bergamo.

Resultat

Fullständiga resultat här.