Swissalpine – more than a race
…det är så sant. Swissalpine är definitivt mer än ett lopp så därför blir detta mer som en roman än ett kort referat. För min del blev det en vecka med många upplevelser och nya kunskaper. Men alltihop startade för ca 3 år sedan då Mats fick upp ögonen för detta lopp. Jag kände inte att det var något för mig, alldeles för långt och jobbigt. Men eftersom åren går och loppet gror och får fäste i det undermedvetna så kändes det i år som om det kunde vara dags. Detta innebar dock att träningen måste ändras eller åtminstone bli lite mer seriös och med inslag av fler långpass. Så under våren har jag ökat på träningsmängden rejält och legat mellan 7-9 mil/vecka vilket har varit mycket för mig jämfört med vad jag tränat tidigare men inte så mycket med tanke på att loppet i sig på 79,4 km är en veckodos. Men risken för skador gjorde att jag inte ville springa mer.

Själva anmälan till loppet kan man göra på olika sätt, antingen via Springtime eller så fixar man det själv. Vi valde att anmäla oss, ordna resa och boende på egen hand eftersom det blir betydligt billigare. Boende hade vi fått tips av Sven och Gesine som varit där och sprungit tidigare. Lägenhetshotell i utkanten av Davos där vi lagade mat själva så att vi fick den mat vi behövde inför loppet men även för att hålla kostnaden nere (det är otroligt dyrt i Schweiz). Vi anlände Davos söndagkväll veckan före loppet vilket rekommenderas eftersom Davos ligger på 1500 m höjd och loppet går upp till 2700 m så minst 1 veckas acklimatisering behövs.

På måndagmorgonen började Swissalpinäventyret med en banbesiktning som vi hade anmält oss till och ingick i anmälningsavgiften. Riktigt vad det innebar visste vi inte men det blev vi varse. Först åkte vi med det lokala tåget till Bergun för att där byta till minibuss som körde oss till Chants där banbesiktningen började. När man är i Chants är man på 1822 m, inte så högt upp men det är där BACKEN börjar och nu skulle vi gå/jogga i den takt vi ville utmed banan. Så vi satte igång framåt och uppåt men hur långt visste vi inte. Efter 6 km var vi framme i Kechutte på 2632 m och helt slut och med maxpuls fast vi bara gått. Vi slog oss ned plockade fram matsäcken och njöt av både den och den fantastiska utsikten. Solen lyste och värmde eftersom vi hittade lä att sitta i. Banbesiktningen fortsatte och nu gick det nerför och vi dristade oss till att jogga för att få bort lite av stelheten i benen. Men jogg på denna höjdnivå är ansträngande även om det går nerför så stundtals blev det promenad.

Upp mot Kechutte. Bild från loppet. Foto: Swissalpine

När vi förflyttat oss 5 km från fikapausen kom nästa BACKE upp till Sertigpass på 2739 m, vilket är banans högsta punkt. Denna sista stigning är bara 1 km, men den absolut brantaste delen, och här rusar hjärtat och det känns inte alls behagligt så det blev några stopp under den långsamma promenaden för att få ner pulsen lite. Uppe på Sertigpass är det återigen en fantastisk utsikt över alplandskapet och vi njuter av att ha förmånen att kunna vara där. Nu bär det av brant utför och inte bara det, det är stenigt och trixigt också. Inslag av snöfält ska också passeras i nerförsbacke. Efter 3 km är den brantaste delen avklarad och nu är det bara vanligt brant nerför på lite bättre stigar och grusvägar. Efter 7 km konstant nerförsbacke där vi blandat gång med jogging är banbesiktningen slut och vi får åka postbussen tillbaka till Davos. Banbesiktningen blev en sträcka på totalt 19 km vilket i efterhand inte kändes speciellt väl genomtänkt, särskilt inte med tanke på den träningsvärk jag fick i rumpan och framsidan av låren.

På tisdagen var i anmälda till ett bergslöpningstaktik pass där vi fick träna på uppför- och nerförsteknik. Mattias Klotz personlig tränare för bl.a. triathleter och maratonlöpare i Schweiz höll i passet. Vi samlades uppe på Jakobshorn som ligger på 2600 m och dit tog vi kabinbanan från Davos. Mattias berättade, visade och sedan övade vi. Vi fick träna på att springa på snö vilket kanske inte är så svårt om man är från Sverige, vi tränade på att blunda och springa uppför på ojämnt underlag, vi tränade på att springa uppför och utför på stenskravell, vi sprang runt på stenskravell och kastade boll till varandra, vi sprang uppför och utför på trixig smal brant stig där vi gjorde förbipassager allt för att träna känsla och närvaro på ovant underlag. Ett mycket lärorikt pass på 2 timmar. Jag fick även rådet av Mattias att försöka vistats flera timmar resterande dagar innan loppet på hög höjd och göra endast korta promenader för att vänja kroppen vid höga höjden så att hjärtat inte rusar så som det gjorde under banbesiktningen. På kvällen blev det lätt stretching för att få bort gårdagens grymma träningsvärk.

Onsdagen var återigen en vacker dag så då packade vi matsäck och tog linbanan åter igen till Jakobshorn där vi läste deckare och i största allmänhet njöt av tillvaron. På kvällen var det ett seminarie (ingick också i anmälningsavgiften) om hur man på bästa sätt genomför Swissalpin maraton vad gäller utrustning, teknik, taktik och energi. Mattias Klotz var föreläsare och det var väl avsatt tid. Efter den föreläsningen reviderade jag en del i planeringen för hur jag tänkt genomföra loppet.

Detta var de evenemang som vi utnyttjade innan loppet men sen fanns det ytterligare saker man kunde delta i som: seminarie om den aktiva sportkvinnan, sport för den äldre generationen, besök i Kirchner museet i Davos. Vi valde bort detta och satsade på vila på hög höjd i stället. Så fredagen, dagen före loppet åkte vi cable train till en annan hög topp som låg på 2700 m och tillbringade några timmar där innan vi åkte ner och hämtade ut startpåsen innehållande nummerlapp och skochipet. Sedan hem och ladda och förbereda utrustningen inför loppet. Några olika varianter gjordes utifrån hur vädret och ytterligare en hög för att få under loppet. Man har en möjlighet att packa en dropbag och skicka den med funktionärer till Bergun som är 3 mil in i loppet och innan de riktiga backarna börjar. Eftersom Mats inte kunde springa loppet p.g.a. sjukdom så tog han min dropbag istället. För övrigt kändes allt bra och under kontroll tack vare de övningar vi deltagit i. Träningsvärken hade äntligen släppt och jag kände mig mentalt förbered på vad som komma skulle oavsett hur vädret skulle bli och variera men framför allt på att det skulle bli en lång och jobbig dag.

Loppet
Klockan ringer 05:00, och i ärlighetens namn kan jag inte påstå att jag sovit speciellt mycket då det snurrat runt många tankar i huvudet. Så här nervös var det länge sedan jag var fast på ett helt annat sätt. Det längsta jag någonsin sprungit tidigare är 4,2 mil och denna gång nästa det dubbla dessutom på hög höjd och besvärligt underlag. Visst man har 14 timmar på sig men mycket kan hända under den tiden. Mitt mål var att först och främst ta mig i mål det var det absolut viktigaste men samtidigt hade jag en tanke på hur jag tidsmässigt skulle fördela tiden på ”platten” 3 mil i början, uppför nästkommande 3 mil och avslutningen ”nerför” 2 mil för att nå en sluttid på 12 timmar för då skulle jag ha en marginal på 2 timmar om jag kroknade.

Efter frukost, klädval och iordningställandet av dropbagen var det dags att ta sig till startområdet mitt i Davos. Starten var 07:00 och det var inte bara vi som sprang 79,4 km som startade då utan även 30 km och 42 km (lätta varianten) så vi var ganska många som trängdes på idrottsplatsen och det hördes flera svenska röster runt ikring.

Starten går och vi springer en kort slinga inne i Davos innan det bär ut på landsbygden. Mats står efter 2 km och hejar vilket var kanon för jag hade tagit på en tröja för mycket, men den åker av nu. Joggar lugnt vidare och tycker att jag hittat ett skönt tempo, typ sakta uppvärmning inför ett torsdagsträningspass på Campus. Det händer inte så mycket de första milen förutom att sista km mot Filisur går det brant utför och folk springer som stollar, jag försöker att inte dras med men det är svårt. Antingen springer man på och blir trött eller håller igen men då måste man bromsa vilket frestar enormt på låren, jag väljer något mellanting. Stollarna som sprang på visade sig att de hade målgång i Filisur för de deltog i 30 km loppet.

Strax innan Filisur. Foto: Swissalpine

Leden bland folk glesar nu ut betydligt men vi är några tappra själar som kämpar vidare. Jag ser fram emot att komma till Bergun som är efter 40 km för där ska Mats stå med min dropbag innehållande gel, bar, druvsocker och en vindjacka som man behöver upp över topparna. Men innan Bergun är det en ”uppvärmningsbacke” på 8 km och 400 m stigning. Ska bli skönt att få ett avbrott där och träffa Mats. Men ingen Mats är där! Okej då är han nog i Chants 8 km längre fram. Men det är här i Bergun den riktiga utmaningen med loppet börjar i.o.m. den 14 km långa uppförsbacken (1300 m stigning) till Kechutte. Men det är inte bara backen som börjar det gör även regnet. Det hade onekligen varit skönt med vindjackan under uppförspromenaden men i Chants så……Ingen Mats där heller! När jag nu inte får den energipåfyllning jag tänkt gäller det att fylla på med vad som erbjuds utmed loppet, varm buljong är fantastiskt gott och värmande, banan är inte heller dumt, ISO te funkar också, energibarer är söta men goda det är bara brödet jag inte tycker om. Mellan varven slår jag följe med olika svenska killar/gubbar vilket fördriver tiden bra och man glömmer bort hur jobbigt det egentligen är att gå uppför, uppför, uppför.

Tillslut är jag uppe i Kechhutte där jag gör ett längre stopp. Hittar lite lä där jag står och fyller på med värmande buljong och banan, vilken fest. Jag agerar även fotograf åt några som vill bli föreviga. Uppe på Kechhutte står en doktor som kollar av alla löpare att vi är ok och kan fortsätta. Alternativet att bryta loppet är inte så lockande eftersom man i så fall måste ta sig tillbaka på egen hand och då kan man ju lika gärna fortsätta framåt.

Glad Karin nästan uppe på toppen vid Kechhutte. Foto: Swissalpine

Efter Kechhutte går det nerför och nu tar blåsten i ordentligt, jag tänker på Stockholm maraton löparna som bara sprang i linne och shorts, jag har ju långa tights i alla fall. Men kyligt är det när man inte förflyttar sig fortare än vad jag gör. Som tur är så står det en man efter 3 km och frågar om jag vill ha en regnjacka, efter 1/1000 sekunds betänketid tackar jag ja och han både hjälper mig att få på den och knäppa den (mina fingrar hade inte klarat det själv). Värmen återfinner sig ganska snabbt och jag fortsätter upp mot Sertigpass på 2700 m. Sista biten av ”klättringen” känns som om den går i baklänges slowmotion fast pulsen rusar inte alls så den gjorde på banbesiktningen (höghöjdsvistelserna gjorde nog nytta).

Sertigpass innebär en utsikt utöver det vanliga för nu regnar det inte längre utan solen skiner men det innebär även coca-cola och det är såååååååååå gott efter 60 km. Nu är det bar resten kvar dvs 19 km nerför. Första biten är förj*vlig eftersom det är stenigt brant och benen krampar. Men jag har lovat att ta i och ha ont för Mats också och nu kämpar jag vidare för hans skull (delvis). Jag avskyr nerförslöpor det är klart jobbigare och gör mer ont än uppför. (Tror ni mig inte spring Swiss alpine.) Nerför, nerför, nerför till slut kommer jag till Sertig Dörfli och vem står inte där om Mats. Vägarna hade varit avspärrade och han hade kört på till St Mortiz och rundat men inte hunnit fram i tid eftersom jag sprang fortare än beräknat. Men nu är det ett välkommet avbrott.

 
Sertig Dörfli passerat. Foto: Swissalpine

Jag får fylla på med koffeingel, energibar och ännu mer Coca-Cola så att jag ska orka de sista 13 km, det känns förhoppningsfullt. Mats har bytt bilen mot cykel och kan därför cykla med mig ett par hundra meter innan det viker av in i skogen. Efter ytterligare några km står Mats där igen och hejar på talar om att nu är det bara nerför kvar, men icke. En liten lätt kulle eller t.o.m. plan mark kan kännas som Vidingsjöbacken, men vad är det i jämförelse med vad jag klarat av. Till slut ser jag Davos nedanför mig och strax efter det så hör jag speakern, nu är det inte långt kvar. När jag kommer in på gatorna i Davos dyker Mats upp igen och när jag ser en massa flaggor framför mig måste jag fråga honom det är målet jag ser, och visst det är det.

Sista biten av loppet. Foto: Swissalpine

När jag kommer in på löparbanorna är det inte på snabba ben jag förflyttar mig framåt med, men med mantrat ”hjulsteg” lyckas jag spurta om en kille, vad det nu har för betydelse. Jag knäpper av klockan och noterar dryga 9.35 tim. Helt otroligt! Jag är i mål och med råge under 12 timmar. Mattias Klotz från teknikträningen hade tippat på 10 timmar. Vilket resultatet än hade blivit så är jag otroligt nöjd bara med att komma i mål och ha klarat av ett av de längsta och jobbigaste bergsmaratonen som finns. Det som förvånar mig är att det inte kändes så länge och långt som det var, inte heller så jobbigt som jag förställt mig, dessutom kan jag inte påstå att jag fick några schackningsperioder varken fysiskt eller mentalt. Antingen tog jag inte i tillräckligt eller så disponerade jag loppet rätt. Jag tror på det senare för tanken var aldrig att plåga sig utan att ta sig runt och njuta. Njöt av loppet kan jag inte påstå att jag gjorde, dels för att vädret inte tillät det men kanske mest för att jag bara ville framåt, däremot njöt jag fantastiskt mycket under banbesiktningen som var på den häftigaste delen av banan samtidigt som det var strålande fint väder.

Efter målgången kände jag mig helt slut men oerhört stolt och glad över min prestation, jag trodde inte alls att det skulle gå så bra och kännas förhållandevis så lätt som det gjorde även om benen emellanåt värkte oerhört eller krampade.

Sammanfattningsvis: har ni vägarna förbi Davos i slutet på juli. GÖR DET! Men träna på branta utförslöpor. Det är värt allt slit både före och under loppet och träningsvärken efter loppet var betydligt lindrigare efter loppet än efter banbesiktningen.