Ultravasan 90

Så är det dags för mig att lämna över bloggen till nästa Akelit. Det har varit kul att skriva här och jag ser fram emot att få läsa mer om andra Akeliter framöver. Ta gärna chansen att vara gästbloggare! Men innan jag lämnar över bloggen tänkte jag avsluta med att skriva om Ultravasan 90 som gick av stapeln förra helgen.

När loppet lanserades för ett par år sedan var jag inte alltför sugen på att springa. Det kändes inte som en tillräckligt häftig bana och jag förstod inte riktigt hypen. Sakta men säkert ändrades det, både med vänner som sprungit och med fascinerande lopp som jag följt (tex Jonas Buud). Efter att ha sprungit en sträcka på kvartetten förra året så var jag till slut redo att prova på den långa sträckan själv.

Inför loppet så hade jag känt mig ganska lugn. Träningen hade gått bra under sommaren med ett antal pass på 40-50 km samtidigt som stiglöpningen börjat lossna och jag tycker att jag börjar kunna springa avslappnat även när det är lite tekniskt. Å andra sidan var en platt ultra en ny upplevelse, som jag ännu inte har bemästrat. Det kändes därför svårt att veta hur det skulle fungera med en så pass monoton belastning och en stor skillnad mot de långa bergslopp som jag är mer van vid.

Veckan innan loppet var allt annat än bra. På söndagen under en löptur fick jag ont i foten och i början av veckan så var jag ganska tveksam till att ens komma till start. Efter några dagars vila så testade jag ändå att springa och blev då positivt överraskad. Foten gjorde förvisso lite ont men det blev inte värre varken under löpningen eller efteråt. Jag började ställa in mig på att åtminstone komma till start, men att vara beredd på att bryta om det skulle bli värre.

Åkte upp till Sälen dagen före loppet och hann vara med på lunch och informationsmöte med övriga elitlöpare. Blev en ganska lugn dag i övrigt med gott om tid att fixa iordning drop-bags till de olika vätskestationerna och fundera på en plan för loppet. Det var skönt att bo nära starten i Sälen och därmed kunna ta sovmorgon nästan till 4 (starten var kl 5).

Från den välbekanta starten av loppet så väntar en stigning de första kilometrarna och jag hade ganska svårt att hitta rätt ansträngning. Det gick nog lite för fort inledningsvis men jag slog av en smula på takten och när banan flackade ut så tycker jag att jag kunde springa på i bekväm fart till Smågan. Det märktes att det var ett starkt och brett startfält och jag hade egentligen sällskap under största delen av loppet.

På stigarna på väg till Mångsbodarna så gick det återigen aningen för fort även om jag försökte springa i min egen fart och inte ta rygg på passerande löpare. Råkade ändå ligga med i en passerande klunga lite onödigt länge innan jag släppte iväg dem. Än så länge var det huvudet som valde fart och det var en hel del grubblande kring om ansträngningen var rätt, det kändes ju lätt men var det tillräckligt lätt?

Sträckan till Risberg började med en obanad sträcka och sedan en ganska teknisk nedförslöpa. Obanat gick trögt men därefter flöt det på fint, sprang om en löpare och hade en rygg avlägset framför mig som jag närmade mig sakta men säkert. Sprang mest och försökte hålla nere farten i de böljade partierna in mot Risberg.

Efter Risberg med drygt en tredjedel avklarad började det kännas tyngre och nu blev jag orolig. Jag drog ner på tempot, blev omsprungen av två löpare, jag fortsatte att dra ner på tempot än mer in mot Evertsberg men uppenbarligen inte tillräckligt för redan (drygt) halvvägs så kände jag mig rejält trött. Ungefär här insåg jag också att det inte skulle gå att springa så som jag hoppats på och fokus byttes nu till att helt enkelt ta mig i mål, en km i taget. Foten kändes av men inte så farligt och eftersom den inte blivit värre under loppet så tyckte jag att det skulle gå bra att springa vidare. Trots allt långsammare tempo för varje kilometer så fortsatte det att kännas sämre och Hökberg-Eldris var det knappt att jag förmådde hålla mig löpandes. Bitvis var det bara så himla jobbigt, vilket också blev en tuff mental kamp. En sådan här tung andra halva fanns inte alls på kartan under planeringen av loppet. Efter Eldris släppte det lite till slut och när jag så blev omsprungen så lyckades jag bita i lite och öka in mot mål samt få till en anständig spurt.

Väldigt härligt att nå målet, inte minst efter en så lång kamp. Det är trots allt något speciellt med Vasaloppsinramningen. Kul också att träffa övriga Akeliter, både de som sprungit 45:an och stafettlaget. Blev en skön eftermiddag och kväll med middag och många diskussioner. Kan varmt rekommendera att springa antingen någon av stafetterna eller något av de individuella loppen!

Har funderat en del efteråt på varför det gick som det gick. Det enkla svaret är såklart att jag öppnade för hårt men att nöja sig där vore att göra det lite för enkelt. Energimässigt så satt planen prickfritt (ca 3 liter sportdryck och 14 gels) och även fartmässigt så öppnade jag så som jag hade tänkt. Jag hade sneglat på en del andra löpare med liknande maratider men kanske är det så att jag inte har den här typen av uthållighet, när det blir så monotont, även om jag tycker att jag haft en bra träningsperiod bakom mig.

Jag försökte springa på när det var utför men kanske var det så att kostade lite väl mycket. Stiglöpningen har förvisso gått framåt mycket i år men det kanske fortfarande kostar lite väl mycket energi för att jag ska kunna hålla i så här långa lopp. Har inga bra svar än, men det finns en del att fundera på.

Vad som väntar härnäst vet jag inte ännu men förhoppningsvis blir det något nytt spännande framöver, och jag hoppas det finns anledning att återkomma!

Tack för mig!
//Björn Morén