Grand Trail de la Vallée d’Ossau


Eftersom det blev en lång dag i lördags så tycker jag också det förtjänar en lång tävlingsrapport.

För nytillkomna läsare så var tävlingen Grand Trail de la Vallée d’Ossau. Ett tufft lopp i franska Pyrenéerna på 74 km med ca 5000 höjdmeter, både upp och ner. Jag hittade loppet via ITRA (International Trail Running Association, https://itra.run/) och deras utmärkta tävlingskalender. Det här blev egentligen tredje loppet av liknande karaktär efter att ha sprungit Hornindal Rundt 2016 (75 km, ca 5500 hm) och CCC 2017 (100 km, ca 6500 hm) så jag tyckte att jag borde ha lärt mig något på vägen.

Kvällen före loppet blev jag lite konfunderad när det plötsligt bröt ut ett rejält åskväder. Jag hade ju bara räknat med varmt väder och uppehåll. Vid starten, kl 05, regnade det fortfarande men bara i form av lätt duggregn vilket kändes rätt behagligt. Som synes från banprofilen så var det en tuff inledning med en klättring på ca 1300 hm i ett svep. Onekligen ett bra sätt att vakna till på.

Banprofil

Starten var verkligen något extra. Vi började i centrum i Laruns och sprang med pannlamporna tända på gator kantade med facklor och mycket publik, trots den tidiga starten. När vi kom ut från stadskärnan kom vi till ett torg som lystes upp med fyrverkeri mot natthimlen.

Benen hade känts oväntat pigga på uppvärmningen och det kändes rätt ok även när klättringen började. Som vanligt drar vaderna nästan direkt på sig massa syra men jag vet inte riktigt vad som går att göra åt det. Trots en relativt låg utgångsfart jämfört med övriga så kändes det att det gick lite för fort. Pulsen var uppe ett par slag över marapuls vilket inte kändes hållbart. Vet inte riktigt vad jag behöver göra för att förbättra det, har ändå kört en del backpass på löpband den senaste tiden. Slog av på takten lite och matade mest på. Hade problem med att högerfoten somnade men det släppte när det kom ett löpbart parti.

Nu kom vi också ut ur den mörka skogen och möttes av soluppgången till synen av det här utsträckta pannlampetåget. Vi hade kommit upp så pass högt att vi hade en fin vy över dalarna på båda sidorna om berget. Även det här var mäktigt att få vara med om.

Nästa parti bjöd på riktigt härlig löpning, 10 km med 700 höjdmeter upp och ner. Särskilt nedförslöpningen var riktigt kul med fint underlag, inte alltför tekniskt eller brant och torrt på marken. Sprang om några och det bara flöt på bra. När vi kom till kontrollen i slutet så var det tidigare än där jag trodde att vi var, jag hade väntat mig någon till rejäl stigning.

Temperaturen hade inledningsvis varit helt perfekt, aningen kylslaget till och med. Det ändrades dock när solen väl gått upp. Jag var lite långsam på att reagera på det och drack inte som jag borde. Jag märkte också att sportdrycken inte var speciellt bra som törstsläckare utan jag kände mig mest illamående så fort jag försökte få i mig något av det jag hade med. Planen blev att dricka extra vatten vid de kommande vätskestationerna och fylla på flaskorna med vatten. Även apelsin blev något som både var väldigt gott och som fungerade bra.

Hade en helt okej period, det var mycket nedför nu, men av ganska blandad karaktär, en del grusväg, en del skogsserpentiner och en del brant och lerig stig. När jag närmade mig halvvägs började jag fundera på hur det kändes som någon slags lägesanalys.

  • Jag kände mig fortsatt illamående och var väldigt törstig. Sportdrycken (Umara) funkade inte perfekt i värmen.

 - Tanken var att det skulle lösa sig om jag bara drack mer framöver.

  • Känningar i tårna.

  - Inte så mycket att göra åt under loppet, har haft det tidigare på långa bergslopp och trodde jag kunde hantera det den här gången eftersom jag visste att det inte var något farligt. 

  • Ont i ryggen, framförallt när jag sprang nedför.

 - Inte känt av tidigare, lite orolig men kom inte på något jag kunde göra åt det. Antagligen inte tillräckligt van vid att springa med ryggsäck.

  • Skav, insida lår.

 - Svor lite åt att jag skippat vaselin, hoppades att det skulle lösa sig.

Överlag var ändå känslan positiv, det gick fortare än jag hade förväntat mig och jag tyckte att jag hade ett bra flyt och jag var dessutom inställd på problemlösning.

Andra halvan började med en ny rejäl stigning, inledningsvis i serpentiner men snart övergick banan till att, mer eller mindre obanat, bara gå rakt uppför berget. Med en km med ca 350 meters stigning (jämför tex med Aborrbacken med ca 40 höjdmeter på 550 m) så var det riktigt tufft men jag tyckte ändå det gick bra här. Passerade en som hade det riktigt tungt och tappade mycket tid på bara en kort sträcka.

Bergsvy

Däremot var det tuffare när det gick nedför igen, det var nästan lika brant, stenigt, blött och på en smal, nästan övervuxen stig. Här var det inte många löpsteg. Träffade på några vandrare som utbrast något i stil med ”Wow, this is difficult”. Jag tappade nog en del tid men tog mig trots allt ner. Därefter väntade en ny, snällare stigning, ca 700 hm. Började bli lite trött men höll ihop det skapligt och plockade några placeringar (upp till fyra).

Mentalt så var stigningarna över nu och det skulle vara ganska lätt in mot mål, de sista 24 km. Vad jag borde haft bättre koll på var att det var 2 st 400 hm stigningar kvar, där den första var riktigt brant, den gick helt enkelt rakt uppför berget. Stred på bra inledningsvis men blev riktigt, riktigt trött mot slutet. Började vingla lite, missade markeringarna på några ställen och blev tillbakaropad till banan och det var nära att jag bara stannade och vilade. Hade dessutom en medtävlare, Patrice, ganska tätt bakom och vi kom att följas åt en lång sträcka.

En tjusning med den här typen av lopp är att oavsett hur tungt det kan kännas så brukar det (oftast) vända. Nu räckte det med att banan gick nedför ett tag för att jag skulle hinna återhämta mig en del (inte många minuter efter jag kände mig helt färdig). Nu när jag tog mig en extra titt på banprofilen (fanns på nummerlappen) så blev jag dock riktigt orolig inför nästa stigning, förvisso inte lika brant men ändå tung och lika hög.

Men det rullade på bra ett tag nu. Hade inga problem med illamående och vätskenivåerna var bra. Terrängen var återigen lättlöpt och jag kunde sträcka ut steget. Det höll i sig till när nästa (den sista) stigningen började. Jag tog det lugnare nu då jag inte ville riskera att helt spränga mig och blev därmed passerad. Trodde den duellen var körd men fortsatte att mata på och tappade inte alltför mycket. Sista delen av banan hade jag provsprungit och det kändes skönt att komma in till bekanta miljöer.

Sista kontrollen var Col d’Aubisque (se bild), mest känt för att Tour de France etapper har passerat där många gånger genom åren. I år är det en etapp som passerar där och sedan avslutas i Laruns. Just nu håller vägen på att repareras och med bara två veckor kvar är det nog ganska stressigt. Att Tour de France är stort i Frankrike fick jag också erfara när jag ville byta kanal på en pub för att kunna se Sverige-England. ”No, no, velo”, var enda svaret jag fick och tyvärr blev det ingen match för mig. När väl Frankrike spelade senare så var det dock ingen brist på intresse, särskilt inte efter guldet!

Col d'Aubisque

Nåväl, överraskande nog kom jag ikapp Patrice in till Col d’Aubisque. Vi försökte prata lite men det gick inte så värst bra. Jag gjorde ett snabbare stopp (fyllde på cola och åt apelsin) och fick en lucka där. Nu var det bara 12 km nedför in mot mål. Var himla trött nu men var tvungen att hålla farten uppe då Patrice var inom synhåll, samtidigt som jag hade väldigt svårt att bedöma avståndet. Sprang förbi stället där jag senast blev jagad av hundar och var nöjd över att inte bli det idag. Så sent som med 4 km kvar tyckte jag att han var ganska nära så jag fortsatte att hålla farten uppe, dessutom peppad av att kunna springa på under 10 h. Tog den sista gelen nu, hade druckit upp all sportdryck och nästan 1 liter cola från den sista kontrollen. Energiplanen fungerade precis som den skulle och jag kunde få i mig allt, trots illamåendet.

In mot mål var det grymt varmt (såg någon siffra på 32 grader i Laruns) och jag försökte svalka mig där jag kunde, bla när en å skulle korsas. Var i slutändan aldrig hotat och Patrice kom in 10 min efter mig. Lite onödigt hård avslutning med andra ord men det kändes bra att ta ut det jag hade idag. Sammantaget så är jag väldigt nöjd med loppet. Tycker det här är den bästa ultran jag sprungit då jag inte hade så djupa svackor och kunde hålla ihop det hyfsat hela vägen. Även kroppen höll ihop bra och orosmomenten från halvvägs blev inga allvarliga problem under loppet. Det var tufft i värmen och det var också rekordmånga som bröt loppet. Det hade regnat mycket natten före loppet vilket gjorde banan lerig överlag. Det passar inte mig så bra då jag är bättre när det är lite mindre tekniskt och brant.

Topp fem fick gå upp på scenen och typiskt nog fick jag en ostbit i pris. Lika typiskt franskt var priset till segrarna, en basker som sattes på vinnarna (även för stafettlagen) uppe på prispallen och så ett vinpaket.

Jag sprang med pulsband och har därmed kunnat få en bra bild av ansträngningen under loppet. Snittpulsen totalt var 145 slag/min, ungefär motsvarande 4:30 fart en platt runda. Det är tydligt att pulsen gick ned allt eftersom under loppet och särskilt de två sista sträckorna när jag också kände mig som tröttast. Med tanke på hur det gick placeringsmässigt och tidsmässigt mot övriga löpare så känns det inte som något ovanligt upplägg fartmässigt. Hade det varit en tvåvarvsbana hade det nog varit tydligare att alla tappar fart.

Så här någon dag efter loppet så har återhämtningen gått utmärkt. Frånsett träningsvärk, ömma tånaglar, ett par blåsor som jag har punkterat och solbränna/soleksem (solkräm glömde jag visst bort) så har jag inga men. Var inför loppet lite orolig för en blåsa på höger häl, men trots att det gick hål på compeedplåstret så var hälen oskadd i mål. Fått till ett lätt löppass också, lite stelt men helt ok. Det är häftigt vad kroppen mäktar med!

Sammantaget så var det ett väldigt bra organiserat lopp, med utmärkta banmarkeringar och längs en fin och varierande bana, både sett till underlag och natur. Kan varmt rekommendera det till alla intresserade! För min egen del blickar jag framåt mot Ultravasan 90 nu, men det kommer säkerligen bli fler liknande äventyr som det här.

Extramaterial: Det finns en film som sammanfattar loppet på ett bra sätt.

https://www.facebook.com/videoprod64/videos/1956706571008104/

Vid pennan
Björn Morén