Min dotter Martina är en hästtjej som gärna hänger i stallet så ofta hon kan och får. En dag varje vecka är hon medryttare på en vit shetlandsponny som heter Poppe. Att vara medryttare innebär att man den dagen ska sköta om hästen och se till att den får mat, vatten och rent i sin box. Självklart får man också rida ut, vilket ju är belöningen för slitet i stallet.

Rida ensam bör man inte göra som vuxen, och definitivt inte om man är 11 år. Alltså måste man ha med sig en kompis eller förälder, och trots att jag själv aldrig varit särskilt djurkär är det rätt kul att följa med på dessa ridturer.

De första 5-10 minuterna av ridturen får hästen bara skritta (d v s gå) för att bli uppvärmd på rätt sätt. Därefter får man trava och även galoppera – och då börjar det riktigt roliga. ”Är du redo?” frågar Martina. ”Ja!” svarar jag och sedan sätter vi av i full galopp respektive sprintlöpning. Oftast blir ruscherna inte längre än ca 100 – 200 m, men på de distanserna håller jag jämna steg med en galopperande shetlandsponny!

Är det full fart längre än så kroknar jag – men det kan lika gärna bli Poppe som ger upp och tycker att det är mer lockande att beta i gräset i vägkanten. Ett riktigt matvrak är han enligt Martina.

Till sist några ord om bilden. Jag ville ju gärna ha en bra bild till blogginlägget, så vi letade upp en sten att palla upp telefonen på för att kunna ta en självutlösarbild. Nu är det ju inte helt enkelt att få både hästen och mig själv att befinna sig bredvid varandra framför kameran i fotoögonblicket när vi dessutom ska galoppera respektive springa. Telefonbatteriet tog slut efter första försöket, så med de förutsättningarna blev bilden klart över förväntan.